När Nemi valde familj.

Låtom mig få presentera Nemi:




Det bidde ingen dobbermann, det bidde en schäfer.

Om fyra veckor utökas familjen med denna raring. Idag träffade vi henne och hennes sju syskon för första gången. Jag och sambon samt svärmor anlände till nyvakna fyraveckorsvalpar och trots våra ihärdiga föresatser att vara känslokalla och inte låta oss påverkas av söta valpar utan istället nogrant kalkylerande välja den bästa valpen började vi snart pipa och jollra.

Eller, det var mest jag som pep men sambon och svärmor var inte helt opåverkade heller. När vi satt oss ner vid valparna (och först hälsat ordentligt på mamma Stella som kom rusande med viftande svans och massor med pussar till alla) kom genast ett flertal valpar fram till oss. Då vi främst var intresserade av en tik plockades de tre otingade tikarna ut ur hagen för närmare granskning.



Alla ville de krypa upp i knät och gosa, bita i fingrar, slå med framtassarna. Min första favorit var den största tiken, en riktig liten knubbig pälssäl som kröp upp i min famn och sedan låg på rygg i mina armar och bligade upp på mig med jättestora ögon. Så småningom utmärkte sig dock hennes syster allt mer och vi fäste uppmärksamheten åt hennes håll istället.



Vartefter hon började med sina konster - så som "titta jag kan nästan springa och ha koll på alla benen samtidigt" eller "jag ska döda den här handduken och sedan släpa iväg mitt byte till mitt hörn" slutligen följt av "oj nu blev jag jättetrött, bäst jag lägger mig ovanpå syrran och sover en stund" - drog sig de andra syskonen undan och sov vidare. Det var som om Nemi valde oss lika mycket (eller mer) som vi valde Nemi.



Jag har köpt hund. Om fyra veckor kommer hon hem.