Utelek

Igår var en buzy day för Nemi. Först och främst var hon tvungen att gå upp redan vid femtiden eller så vilket sambon (som inte är lika död som jag på mornarna - ens efter bristfällig sömn) tog hand om. Sedan försvann matte iväg till jobbet och husse gick promenad till Monteliusparken där hon fick springa lös - men där fanns massor med andra hundar.

Mycket pip och ynk fast så nyfiken och leksugen så hon inte visste vilken tass hon skulle stå på där hon sprang mellan husses ben.

Som om nu inte detta var nog kom det hem en vuxen schäfertik - Kicki - till oss igår... tikar är något skarpare mot valpar än hanar är, fast det var ju ingen nyhet. Däremot blev det spännande igen då Nemi följt av Kicki åter togs ut till Monteliusparken och Nemi fick se allt som den Kicki kunde göra - typ springa lodrätt uppför en bergvägg å lite sånt. Nemi följde tätt efter och försökte göra likadant.

Idag är matte ledig och kunde således själv ta med Nemi till parken igen. Denna gång var det inga hundar där till att börja med så matte fick själv agera byte som Nemi sprang efter och med ett språng upp högg i låret... ett utmärkt tillfälle att träna på "loss". Det går bra nästan varje gång.

Efter en stund hörs ett himla skällande uppifrån trappen ovanför - det är en av hundarna från igår - en tvåårig hane i Nemis storlek - som tycks känna igen Nemi för han vill genast komma ner och leka. Nemi är inte riktigt med på noterna där så det var en del gny och ynk igen innan leklusten tog över och de satte av i full karriär.

Nya marker

Man börjar vänja sig så smått vid att ha hund och tycker att dagarna lunkar på i samma takt. Fast Nemi skulle nog inte hålla med. Bara under den senaste veckan har hon fått åka buss, tunnelbana och rulltrappa för första gången, och igår var det veterinärbesök. Dessutom har jag tagit henne på lite längre promenader än vanligt samt tagit med henne på ett besök hos en polare (med två barn och två katter) så mycket nya marker bli´re.

När det var svinkallt häromdagen (allt under 15 plusgrader definierer jag iofs som svinkallt men nu var det faktiskt 7 minusgrader) sydde jag ihop en liten fleeceväst åt Nemi. Som vuxen räknar jag med att hon kan hålla värmen men än så länge tycker jag det är lika bra att klä på henne något när det är kallt.

Jag tyckte att hon blev jättefiiiin...

...men det tyckte inte Nemi och sedan ägnade hon en halvtimme åt att försöka dra den av sig.

"Ligg" har numer smugits in i repetoaren och med en halv köttbulle framför nosen har hon nu börjat hajja i ungefär vilken riktining vi vill ha henne.

Jag ligger ju, vad tjatar ni om?!

Nemi är för övrigt väldigt svartsjuk och kommer och ska lägga sig i/emellan varje gång jag visar någon som helst ömhetsbetygelse mot husse. Det må vara lite charmigt men egentligen smått jobbigt...

Än så länge har hon inte riktigt kopplat kök -> mat eller husse/matte vid diskbänken -> matlagning -> godisbit till Nemi? eller för den delen att det vi stoppar i munnen kan vara något som intresserar henne. Således tigger hon inte. Än. Fast håller man något väldoftande mitt framför nosen på en stackars svältande hund får man väl faktiskt stå ut med lite, eller hur?

Nytt år

Helldog...

Så har äntligen julhelger och nyår passerat. Under veckan som gått har Nemi hunnit träffa Balder ännu en gång - nu gick det ännu bättre (och på slutet försökte hon hoppa upp på hans rygg...)

Nemi har även blivit i stort sett rumsren. När hon väl kopplat sammanhanget gick det fort att få in rätta knycken och nu är hon jätteduktig på att säga ifrån när hon behöver komma ut. Varefter hon utvecklas blir det dessutom allt mindre bråttom ut så olyckor inomhus är i princip obefintliga som det ser ut nu.

Efter tips från svärmor gjorde jag hundgodis till vovven - blodpuddig torkad i ugn och skuren i småbitar. Det går nästan att lära Nemi att hoppa genom brinnande ringar med detta som lockbete. På nyårsafton fick hon dock smaka en liten liten bit oxfilé -och sedan satt hon PÅ kockens fötter under resten av matlagningen.

Jag vet vad du har där och jag kommer slå tassvolter om så krävs...

Vid det här laget kan hon "sitt" och "kom hit" (oftast i alla fall) samt att ta godbiten fint i stället för att hugga av givarens fingrar. Vi tragglar oupphörligt med att få henne att inte bita SÅ hårt vid lek. Går bra nästan jämt. För att vara så bitig som hon är har varken skor, möbler eller strumpor demolerats utan hon håller sig till sina bitleksaker.

Nyår ankom med viss nervös spänning. Orolig för hur Nemi skulle reagera på alla smällare och fyrverkerier gick jag med viss tvekan ut med henne. Dan före nyårsafton passerade vi ett par ungdomar som höll på med några jävla smällare och Nemi blev - inte rädd. Likaså på nyårsafton gick vi i närheten av någar som smällde av raketer och smällare - jag var ouppmärksam och såg inte vad de höll på med - men den enda reaktion Nemi visade var att spetsa öronen och nyfiket streta åt det hållet. Dock ville jag inte utmana ödet så vi gick vidare.

Vid tolvslaget stod vi alla på balkongen och tittade på fyrverkerier och Nemi var med hela tiden.

På balkongen

Snö är så kul att man nästan kissar på sig. Med ett skutt hoppar Nemi ner i de största snödrivorna och sedan far hon runt så snön yr. Då och då stannar hon upp och sticker upp huvudet med snö på nosen. Tankfullt knaprar hon på en snöklump.

Ursäkta, men kan ingen slå på vattnet nån gång?

Gråben och Hjulben

Igår träffade Nemi store starke Balder. Det är nog det mest spännande hon varit med om någonsin i sitt liv hittills.

När det plingade på dörren kom hon voffandes som vanligt, viftande på svansen och redo att hälsa på vilka tjyvar som skulle komma och hälsa på NU då. Med nosen i dörrspringan står hon alltså redo när jag öppnar dörren, och sedan tar hon ett skutt ut i trapphuset men lyckas på något sätt stanna i luften och vända med en gny - för plötsligt står hon öga mot öga med en gråraggig bjässe.

Sen började hon skälla. Och skälla. Morra och skälla ännu mer. Gny och springa till matte och stå bakom mig och skälla tills nyfikenheten tog överhanden så hon sprang fram och skällde lite till. Under tiden står Balder tålmodigt stilla (men förmodligen bara för att trygga husse Nils stod brevid) och försökte diskret gå undan, fast då följde bara Nemi efter.

Så går vi ut i vardagsrummet och där tar Nemi skydd i soffan. Utmärkt ställe att vara i, med framtassarna på ryggstödet och bjässen gråben på andra sidan så man kan betitta honom från ovan. Efter det tycktes hon bestämma sig för att han var en kul prick för resten av kvällen gjorde hon alla möjliga krumbukter för att han skulle leka med henne.

Vuxna jämthundar är inte så mycket för att leka, på sin höjd kan man jaga sin svans någon gång ibland (till och med gamle Grim gjorde det ända till slutet) så Balder ville inte vara med.

Nu finns inte riktigt "nej" eller "lämna mig ifred" i Nemis vokabulär, det var hur som helst struket från dagordningen igår. Balder går ut i köket och lägger sig i ena hörnet under köksbordet. Nemi följer efter. Smyger fram och nosar. Balder tröttnar och börjar morra, och när han morrar låter det som ett stort läskigt monster i en mörk grotta och JAG väljer i alla fall att hålla mig på avstånd när han låter så.

Dock inte Nemi. Ett i ett i ett var hon där, nafsade, slickade, nosade, voffade och viftade med svansen så jag trodde den skulle lossna. Och varje gång låg Balder där och morrade med allt djupare intensitet tills han slutligen gav ifrån sig ett skarp skall som fick oss alla att hoppa högt och Nemi att med ett hastigt rafsande med klorna mot köksgolvet springa därifrån.



Fast det var nog bara för att kunna ta sats från dörren och sedan flyga mot honom igen, fortfarande lika optimistisk och leksugen. Hon brukar nämligen gör så mot oss när hon tycker att vi är tråkiga och hon vill leka. Nafsa nafsa i byxben och knäveck tills man med ett rytande säger ifrån och hon med ett "vaff" springer undan och sedan står och ser förväntansfull ut. Börjar man inte jaga henne då gör hon om hela proceduren.

Så stackars store Balder hade det inte så lätt. Vi försökte avleda Nemis uppmärksamhet genom att ge henne ett nytt grisöra, men det tog hon bara till Balder och sedan käkade han upp det. Hon fick ett nytt öra och proceduren upprepades. Nemi tyckte nog att han var lite småsint, där hade hon bjudit på grisöra och han vill fortfarande inte leka.

Till slut tog hon till nästa taktik; försöka komma nära när han lagt sig till ro och sedan få sova brevid i alla fall. Försiktigt smög hon fram och liksom ålade sig ner i liggande ställning, och flyttade sig sedan ett par milimeter i taget tills hon låg ett par decimeter ifrån. Allt var fridens liljor i säkert tio minuter i alla fall, sedan var hon igång igen - denna gång om möjligt ännu kaxigare. När Balder morrade åt henne sprang hon fram och slickade honom på nosen och sedan tog hon flyktvägen UNDER honom und weiter(ja han är så stor att hon kan springa under magen på honom utan att krypa ihop). Hon kunde lika gärna sagt "who´s your daddy?" och garvat rått.

Hon var precis som en liten tjej som träffat en STOR tuff kille och nu vill hon inget hellre än att få vara hans kompis medan han - tonåringen - tycker att hon är en barnslig och jobbig pain in the ass. När vi gick en promenad följde hon uppmärksammat efter honom i stort sett hela tiden, där han nosade nosade hon, och hon gick med högt huvud och lyft svans som om hon ville säga "TITTA vilken stor cool kille som jag går med!"

Jag får lov att erkänna att jag blev lite imponerad av hennes kaxighet. Nu utspelade sig visserligen allt på hennes planhalva, men Balder är som sagt en stor bjässe och även en ängels tålamod kan snabbt sina när denne handskas med Nemis entusiasm. Jag ger Balder högsta betyg.

Balder själv tycktes till slut tycka att om nu den där kaxiga, irriterande myggan som surrade kring honom fick ligga i soffan så skulle han få det med, så han hoppade upp hos husse...

Notera Nemis öron i nedre vänstra hörnet, naturligtvis var hon inte långt borta...

Julafton

Nemi fick en gummikrokodil i julklapp. Mycket uppskattat av både Nemi samt bitbefriade hussar och mattar. Piper gör den också.



Matte å sin sida fick en jättefin digitalkamera i julklapp så nu är chansen större att exempelvis sjövilda vovvar kan fångas på bild - ja mer än svanstippen alltså.



Dessutom kan man spela in ljud och film med kameran, vilket jag testade när Nemi i vanlig ordning talade i tungor - dvs hon growl-pratar, hon liksom morrar fast pratar som om hon vore en människa. Låter som Ulf Ekman när han går på som värst och det är väldigt svårt att hålla sig allvarlig när man hör henne.

Och hon verkar ha väldigt viktiga saker att säga oss.

Ensamhund

Idag fick Nemi en julhälsning från sin gamla familj, ett jättetjusigt kort på mamma Stella. Det sitter numera uppsatt på kylskåpet.

Nemi har dessutom för första gången fått vara helt ensam i säkert tio minuter. Jag stod där i godan ro och förberedde en lussebulledeg när jag slås av den isande insikten att jag inte har någon jäst. Fan. Jag hade ju redan hastat till affären innan sambon skulle från hemmet just för att jag skulle baka och så har jag glömt något i alla fall!

Hade Nemi legat och sovit hade jag inte kännt mig särskilt bekymrad utan helt enkelt traskat iväg, men nu befann hon sig i det där tillståndet precis när hon är på väg att somna, men följer mig som en skugga om jag går ut ur rummet (och tycker säkert att jag är jättejobbig som inte kan vara still så hon kan slå sig till ro någon gång).

Men va fan, jag hade helt enkelt inget val, jag hade redan förberett saffranet så jag behövde jäst NU. Så jag la fram Nemis favvoleksak i hennes närhet och sedan försökte jag så obemärkt som möjligt klä på mig vilket naturligtvis inte alls gick utan jag att ändå fick en förväntansfull vovve vid mina fötter när det var dags att gå.

Utan krussiduller gick jag hur som helst ut och stängde dörren, försökte ignorera det lilla ynk-gnyet jag hörde på andra sidan och skyndade så till affären (ok, jag sprang faktiskt, heh). Jag var nog inte ens borta i tio minuter.

Öppnar dörren och stålsätter mig för att hitta en nerkissad hallmatta och sönderbitna soffkuddar men hittar - ingenting. Får till och med ropa på Nemi för att hon ska komma och möta mig. När hon väl uppmärksammats på min ankomst blev hon dock lika översvallande glad som alltid.

Hönsmamma - moi?

Kroko-hunden

Jag brukar säga att en katt på rygg är vass i fem av sex ändar. En hund har bara en vass ände men den har desto större genomslagskraft. I alla fall Nemis vassa ände.

Nu är särskilt husse fenomenalt duktig på att trigga upp den lilla tösen så att hon till slut går i spinn (och sedan lämnas det tålamodsprövande arbetet till matte att lugna ner henne igen) men hon är rätt duktig på att hitta på hyss på egen tass också.

Igår snörde husse ihop en gammal skinnmössa så det såg ut som ett litet pälsbeklätt djur. Nemi blev alldeles vild av lycka, och när hon lyckas fånga den (och då ser det ut som om hon bär på en likstel ekorre i munnen) bär hon den till soffan eller "godishörnan" (ett hörn i vardagsrummet dit hon ofta tar saker hon fått för att få gnaga på dem i fred).

Promenaderna går nu mycket bättre. Nu börjar jag röra mig i lite nya kvarter med henne och det går också bra även om hon först försöker med sitt gamla "gny och sno in sig i mattes fötter i hopp om att bli upplyft" men det går snabbt över om jag ignorerar och går vidare. Dessutom finns det väldigt mycket att nosa på så snart är det läskiga glömt och hon ser bara nya marker.

Har märkt att hon gärna morrar och skäller på killar i mörka stora jackor med huvan uppdragen. Det råkar liksom vara precis så husse ser ut ibland när han leker "fånga tjuven"... och ett ursäktande "heh, hon tror att du leker" går inte riktigt hem hos ynglingarna om jag skulle förklara. *ähum* Jag funderar på att lära henne söka knark, det skulle vara intressant att släppa lös henne på exempelvis Roskildefestivalen efter det. Dock kanske inte så populärt hos festivaldeltagarna.

Och jag ska fan lära henne att skälla samt lämna en skithög vid förardörren till trottoarparkerade bilar. Jag blir så jävla trött på den enorma mängd bilister i den här stan som anser att trottoarerna är till för att parkera på så att inte övrig biltrafik skall hindras. Igår kväll var jag ute med Nemi på en av de lugnare bakgatorna i kvarteret och blir avprejad från trottoaren av en jävla taxi!!! Han kan inte ha undgått att se oss för vi hade strålkastarna rakt i ansiktet och han befann sig max fem meter bort. Envetet står han och brummar med motorn och menar att VI ska flytta oss från trottoaren (samtidigt kör han långsamt mot oss och upp på sagda trottoar). Jag hade till slut inget annan val än att gå ut i gatan med Nemi. Medan det pågick var jag så paff att jag inte reagerade, men när vi gick därifrån blev jag allt mer tvärilsk och var färdig att vända för att skälla ut honom efter noter, och Nemi hade gärna fått hjälpa till.

Nåväl.

Att sova utanför sängen går bra för det mesta, däremot hoppade Nemi upp och la sig i husses säng i morse efter att han gått upp. Där låg hon sedan utsträckt och sov, allt var fridens liljor och jag fick sovmorgon (själv märkte jag liksom inte vem det var som låg och snarkade brevid).

Under julhelgen kommer Nemi även att får träffa Balder, Grims son. Han är enorm. Lär bli ett intressant möte.

Nu har vi inte någon vidare kvalitetskamera, men det vete fåglarna om man hade kunnat ta bättre bilder på Nemi ens med en Hasselblad. Det är liksom svårt att få med det tänkta objektet när objektet i fråga inte står still...



...eller får upp ögonen för vad man gör...



...och måste rusa fram och kolla vad man pysslar med...



...ijentlijen...

Vilka stora tänder du har...

De två senaste nätterna har Nemi fått sova utanför sängen, ingen pardon. Det har gått... "bra". Åter igen lägger hon sig glatt till rätta i korgen när det är läggdags för "oss" (hon börjar trampa runt lite oroligt någon gång vid tio på kvällen, följer efter mig så fort jag går och sen lägger hon sig demonstrativt på mina fötter och sover. Hennes sätt att säga Sängdags - ja, för dig också) men när jag lägger mig i min egen säng istället för att dela korg med henne försöker hon hoppa upp i sängen. Efter ett par tillrättavisningar lägger hon sig dock i korgen igen och de första timmarna förflyter bra. Under natten vaknar man några gånger av att hon bökar runt i rummet för att slutligen krypa under sängen och sova vidare (Nemi kryper under sängen alltså, inte jag).

Från fyra-fem nån gång tycker hon att det är dags att gå upp, vilket väl hade varit ok om det inte vore för att man måste ha örnkoll på henne så att hon åtminstone bara kissar på tidningarna, ingen annanstans... jag gav upp halv sex och gick upp.

Det där med att uträtta sina behov på tidningarna vi lagt ut tycks vara för Nemi fullständigt obegripligt. Kanske håller hon på att läsa dom eller nåt, men söla ner dem vill hon inte. Eftersom det fortfarande är ett sådant trauma att gå ut tycks hon glömma bort att göra något där, så det mesta sker fortfarande inomhus. Ibland säger hon ifrån innan (eller börjar åtminstone sprnga runt i cirklar och gny, uppenbarligen letandes efter något) och då kan vi om det är bråttom (vilket det oftast är) släppa vi ut henne på balkongen där hon av någon anledning oftast går till golvbrunnen och kissar i. Disko.

Annars går alltså promenaderna bättre, jag har valt att gå en runda på de lugnare gatorna och då slutar hon gny eller pocka på att bli upplockad. Dock rusar hon in i varenda port vi passerar i ett fåfängt hopp att vi bor där så hon kommer hem någon gång. Igår utökades promenaden till Monteliusvägen, en snirklig och väldigt mysig stig uppe på Mariaberget längs Södermälarstrand.

Dock är det ett populärt hundpromenadstråk och igår mötte vi inte mindre än sex STORA hundar. De minsta var två väluppfostrade tolling retrivers, annars var det bara bjässar som dalmatiner, bull mastiff och cane corso och sedan någon mer som jag inte minns vad det var. Nemi viste inte vilket ben hon skulle stå på, ömsom stod hon bakom mig och skällde, eller framför mig och skällde eller också stod hon stum i skräckblandad fascination. Alla de vuxna hundarna var dock mest nyfikna och viftade på svansen. När vi väl kom hem la hon sig i mitt knä och somnade, helt utmattad.