Den första dagen

Äntligen, äntligen, äntligen! Nemi har kommit hem!

Trött som stryk men med spänd förväntan gick jag upp tidigt imorse för att ta mig ut till Solna och möta upp svärfar som lovat skjutsa mig till Nemis uppfödare utanför Enköping. Jag hade inte kunnat sova särskilt mycket under natten...

Väl framme möttes vi i dörren av Nemi och hennes mamma och Nemis syskon kvar i köket. Nemi är en av de mindre valparna med sina 7 kilo, syskonen är bastanta minibjörnar som alla vräkte sig mot gallret så det bågnade och de stämde upp i en ihärdig gnäll- och gläfskör. Medan jag skrev på alla köpepapper tog Nemi en sista fight med morsan så gardinerna fladdrade, slutligen satte hon sig vid gallret och nafsade efter sina syskon.

Hemresan gick över förväntan. Jag placerade mig i baksätet med henne i knät och där satt hon sedan hela den timslånga resan. De första femton minutrarna bestod dock av väldigt mycket gnäll, inte bara åkte man från mamma och syskon, dessutom satt man i en bil för endast andra gången i sitt liv (första gången gissar jag gick till veterinären). Efterhand märker jag hur hon lugnas av min röst och till slut lägger hon sig till rätta och slumrar till. Nästan framme vaknar hon dock till och väljer att spy i mitt knä (som var täckt av en handduk tack och lov).

Fast man får inte vara så kinkig när det gäller slafs och sånt just nu. För det första får jag helt enkelt vänja mig vid att hon dreglar ner mina glasögon med sina intensiva pussar, och mina jackärmar är redan söliga av ännu mera Nemidregel. Efter två timmar hemma hade hon redan hunnit välta ut vattenskålen. Sen var det ju det där med att få henne rumsren.

Det kommer bli ett intressant arbete. Just idag har hon tyckt att tidningar på golvet är totalt ointressant. Det har hunnit hända fem olyckor inomhus. Endast EN gång har hon gjort i från sig utomhus och det var på den senaste promenaden. Jag tror dock att det är lite för spännande - och skrämmande - ännu i det där stora "ute", särskilt om man inte är van vid stadsmiljö. Gissar att idag är första gången hon alls gått på asfalt, t ex.

Eller i koppel. Senaste promenaden gick dock hyffsat, fast hon blir helst buren till en gräsplätt innan hon tycker att det är ok att gå själv. Innan dess snor hon sig kring fötterna på mig och tigger om att bli upplyft.

Att bära på dryga 7 kilo känns dock efter några hundra meter.

Nå, tillbaka till de första timmarna hemma. Efter en försiktig utforskning av det nya hemmet valde hon att lägga sig under köksbordet där vi satt och fikade. När hon vaknade var det dags för en första rastning som var jetteläskig. Hem igen och sova lite till i ren utmattning över äventyret. Stränga husse som sagt "inga hundar i soffan" lyfte upp henne just dit och där kurade hon in sig i ett hörn och somnade, och sedan satt vi som två nyblivna föräldrar och suckade hänfört över nytillskottet.

Mat. Visste inte att det var så arbetsamt att äta. Med viftande svans kom hon fram till matskålen, tog ett par tuggor och var sedan tvungen att sätta sig ner för att orka fortsätta äta. Ställer sig upp igen, går ifrån en sväng, kommer tillbaka och äter lite till, den här gången med försöket att ligga ner samtidigt. Detta resulterar i att hon välter ut vattenskålen. Igen.

Hon följer mig som en skugga (en väldigt närgången skugga som gärna kilar mellan fötterna på mig så jag snubblar) och ligger på ens fötter och sover om man står i köket och diskar eller lagar mat. Ett alldeles eget grisöra har inhandlats och det tycks vara väl spenderade 8 kronor. Än så länge gnager hon inte på något annat än det i alla fall.

I skirvande stundligger hon inkilad mellan min kontorsstols hjulben och sover, så jag törs inte röra mig en milimeter av rädsla för att råka klämma henne.

Och jag är mycket, mycket lycklig...