Vilka stora tänder du har...

De två senaste nätterna har Nemi fått sova utanför sängen, ingen pardon. Det har gått... "bra". Åter igen lägger hon sig glatt till rätta i korgen när det är läggdags för "oss" (hon börjar trampa runt lite oroligt någon gång vid tio på kvällen, följer efter mig så fort jag går och sen lägger hon sig demonstrativt på mina fötter och sover. Hennes sätt att säga Sängdags - ja, för dig också) men när jag lägger mig i min egen säng istället för att dela korg med henne försöker hon hoppa upp i sängen. Efter ett par tillrättavisningar lägger hon sig dock i korgen igen och de första timmarna förflyter bra. Under natten vaknar man några gånger av att hon bökar runt i rummet för att slutligen krypa under sängen och sova vidare (Nemi kryper under sängen alltså, inte jag).

Från fyra-fem nån gång tycker hon att det är dags att gå upp, vilket väl hade varit ok om det inte vore för att man måste ha örnkoll på henne så att hon åtminstone bara kissar på tidningarna, ingen annanstans... jag gav upp halv sex och gick upp.

Det där med att uträtta sina behov på tidningarna vi lagt ut tycks vara för Nemi fullständigt obegripligt. Kanske håller hon på att läsa dom eller nåt, men söla ner dem vill hon inte. Eftersom det fortfarande är ett sådant trauma att gå ut tycks hon glömma bort att göra något där, så det mesta sker fortfarande inomhus. Ibland säger hon ifrån innan (eller börjar åtminstone sprnga runt i cirklar och gny, uppenbarligen letandes efter något) och då kan vi om det är bråttom (vilket det oftast är) släppa vi ut henne på balkongen där hon av någon anledning oftast går till golvbrunnen och kissar i. Disko.

Annars går alltså promenaderna bättre, jag har valt att gå en runda på de lugnare gatorna och då slutar hon gny eller pocka på att bli upplockad. Dock rusar hon in i varenda port vi passerar i ett fåfängt hopp att vi bor där så hon kommer hem någon gång. Igår utökades promenaden till Monteliusvägen, en snirklig och väldigt mysig stig uppe på Mariaberget längs Södermälarstrand.

Dock är det ett populärt hundpromenadstråk och igår mötte vi inte mindre än sex STORA hundar. De minsta var två väluppfostrade tolling retrivers, annars var det bara bjässar som dalmatiner, bull mastiff och cane corso och sedan någon mer som jag inte minns vad det var. Nemi viste inte vilket ben hon skulle stå på, ömsom stod hon bakom mig och skällde, eller framför mig och skällde eller också stod hon stum i skräckblandad fascination. Alla de vuxna hundarna var dock mest nyfikna och viftade på svansen. När vi väl kom hem la hon sig i mitt knä och somnade, helt utmattad.