Ensamhund

Idag fick Nemi en julhälsning från sin gamla familj, ett jättetjusigt kort på mamma Stella. Det sitter numera uppsatt på kylskåpet.

Nemi har dessutom för första gången fått vara helt ensam i säkert tio minuter. Jag stod där i godan ro och förberedde en lussebulledeg när jag slås av den isande insikten att jag inte har någon jäst. Fan. Jag hade ju redan hastat till affären innan sambon skulle från hemmet just för att jag skulle baka och så har jag glömt något i alla fall!

Hade Nemi legat och sovit hade jag inte kännt mig särskilt bekymrad utan helt enkelt traskat iväg, men nu befann hon sig i det där tillståndet precis när hon är på väg att somna, men följer mig som en skugga om jag går ut ur rummet (och tycker säkert att jag är jättejobbig som inte kan vara still så hon kan slå sig till ro någon gång).

Men va fan, jag hade helt enkelt inget val, jag hade redan förberett saffranet så jag behövde jäst NU. Så jag la fram Nemis favvoleksak i hennes närhet och sedan försökte jag så obemärkt som möjligt klä på mig vilket naturligtvis inte alls gick utan jag att ändå fick en förväntansfull vovve vid mina fötter när det var dags att gå.

Utan krussiduller gick jag hur som helst ut och stängde dörren, försökte ignorera det lilla ynk-gnyet jag hörde på andra sidan och skyndade så till affären (ok, jag sprang faktiskt, heh). Jag var nog inte ens borta i tio minuter.

Öppnar dörren och stålsätter mig för att hitta en nerkissad hallmatta och sönderbitna soffkuddar men hittar - ingenting. Får till och med ropa på Nemi för att hon ska komma och möta mig. När hon väl uppmärksammats på min ankomst blev hon dock lika översvallande glad som alltid.

Hönsmamma - moi?