Gråben och Hjulben

Igår träffade Nemi store starke Balder. Det är nog det mest spännande hon varit med om någonsin i sitt liv hittills.

När det plingade på dörren kom hon voffandes som vanligt, viftande på svansen och redo att hälsa på vilka tjyvar som skulle komma och hälsa på NU då. Med nosen i dörrspringan står hon alltså redo när jag öppnar dörren, och sedan tar hon ett skutt ut i trapphuset men lyckas på något sätt stanna i luften och vända med en gny - för plötsligt står hon öga mot öga med en gråraggig bjässe.

Sen började hon skälla. Och skälla. Morra och skälla ännu mer. Gny och springa till matte och stå bakom mig och skälla tills nyfikenheten tog överhanden så hon sprang fram och skällde lite till. Under tiden står Balder tålmodigt stilla (men förmodligen bara för att trygga husse Nils stod brevid) och försökte diskret gå undan, fast då följde bara Nemi efter.

Så går vi ut i vardagsrummet och där tar Nemi skydd i soffan. Utmärkt ställe att vara i, med framtassarna på ryggstödet och bjässen gråben på andra sidan så man kan betitta honom från ovan. Efter det tycktes hon bestämma sig för att han var en kul prick för resten av kvällen gjorde hon alla möjliga krumbukter för att han skulle leka med henne.

Vuxna jämthundar är inte så mycket för att leka, på sin höjd kan man jaga sin svans någon gång ibland (till och med gamle Grim gjorde det ända till slutet) så Balder ville inte vara med.

Nu finns inte riktigt "nej" eller "lämna mig ifred" i Nemis vokabulär, det var hur som helst struket från dagordningen igår. Balder går ut i köket och lägger sig i ena hörnet under köksbordet. Nemi följer efter. Smyger fram och nosar. Balder tröttnar och börjar morra, och när han morrar låter det som ett stort läskigt monster i en mörk grotta och JAG väljer i alla fall att hålla mig på avstånd när han låter så.

Dock inte Nemi. Ett i ett i ett var hon där, nafsade, slickade, nosade, voffade och viftade med svansen så jag trodde den skulle lossna. Och varje gång låg Balder där och morrade med allt djupare intensitet tills han slutligen gav ifrån sig ett skarp skall som fick oss alla att hoppa högt och Nemi att med ett hastigt rafsande med klorna mot köksgolvet springa därifrån.



Fast det var nog bara för att kunna ta sats från dörren och sedan flyga mot honom igen, fortfarande lika optimistisk och leksugen. Hon brukar nämligen gör så mot oss när hon tycker att vi är tråkiga och hon vill leka. Nafsa nafsa i byxben och knäveck tills man med ett rytande säger ifrån och hon med ett "vaff" springer undan och sedan står och ser förväntansfull ut. Börjar man inte jaga henne då gör hon om hela proceduren.

Så stackars store Balder hade det inte så lätt. Vi försökte avleda Nemis uppmärksamhet genom att ge henne ett nytt grisöra, men det tog hon bara till Balder och sedan käkade han upp det. Hon fick ett nytt öra och proceduren upprepades. Nemi tyckte nog att han var lite småsint, där hade hon bjudit på grisöra och han vill fortfarande inte leka.

Till slut tog hon till nästa taktik; försöka komma nära när han lagt sig till ro och sedan få sova brevid i alla fall. Försiktigt smög hon fram och liksom ålade sig ner i liggande ställning, och flyttade sig sedan ett par milimeter i taget tills hon låg ett par decimeter ifrån. Allt var fridens liljor i säkert tio minuter i alla fall, sedan var hon igång igen - denna gång om möjligt ännu kaxigare. När Balder morrade åt henne sprang hon fram och slickade honom på nosen och sedan tog hon flyktvägen UNDER honom und weiter(ja han är så stor att hon kan springa under magen på honom utan att krypa ihop). Hon kunde lika gärna sagt "who´s your daddy?" och garvat rått.

Hon var precis som en liten tjej som träffat en STOR tuff kille och nu vill hon inget hellre än att få vara hans kompis medan han - tonåringen - tycker att hon är en barnslig och jobbig pain in the ass. När vi gick en promenad följde hon uppmärksammat efter honom i stort sett hela tiden, där han nosade nosade hon, och hon gick med högt huvud och lyft svans som om hon ville säga "TITTA vilken stor cool kille som jag går med!"

Jag får lov att erkänna att jag blev lite imponerad av hennes kaxighet. Nu utspelade sig visserligen allt på hennes planhalva, men Balder är som sagt en stor bjässe och även en ängels tålamod kan snabbt sina när denne handskas med Nemis entusiasm. Jag ger Balder högsta betyg.

Balder själv tycktes till slut tycka att om nu den där kaxiga, irriterande myggan som surrade kring honom fick ligga i soffan så skulle han få det med, så han hoppade upp hos husse...

Notera Nemis öron i nedre vänstra hörnet, naturligtvis var hon inte långt borta...

Julafton

Nemi fick en gummikrokodil i julklapp. Mycket uppskattat av både Nemi samt bitbefriade hussar och mattar. Piper gör den också.



Matte å sin sida fick en jättefin digitalkamera i julklapp så nu är chansen större att exempelvis sjövilda vovvar kan fångas på bild - ja mer än svanstippen alltså.



Dessutom kan man spela in ljud och film med kameran, vilket jag testade när Nemi i vanlig ordning talade i tungor - dvs hon growl-pratar, hon liksom morrar fast pratar som om hon vore en människa. Låter som Ulf Ekman när han går på som värst och det är väldigt svårt att hålla sig allvarlig när man hör henne.

Och hon verkar ha väldigt viktiga saker att säga oss.

Ensamhund

Idag fick Nemi en julhälsning från sin gamla familj, ett jättetjusigt kort på mamma Stella. Det sitter numera uppsatt på kylskåpet.

Nemi har dessutom för första gången fått vara helt ensam i säkert tio minuter. Jag stod där i godan ro och förberedde en lussebulledeg när jag slås av den isande insikten att jag inte har någon jäst. Fan. Jag hade ju redan hastat till affären innan sambon skulle från hemmet just för att jag skulle baka och så har jag glömt något i alla fall!

Hade Nemi legat och sovit hade jag inte kännt mig särskilt bekymrad utan helt enkelt traskat iväg, men nu befann hon sig i det där tillståndet precis när hon är på väg att somna, men följer mig som en skugga om jag går ut ur rummet (och tycker säkert att jag är jättejobbig som inte kan vara still så hon kan slå sig till ro någon gång).

Men va fan, jag hade helt enkelt inget val, jag hade redan förberett saffranet så jag behövde jäst NU. Så jag la fram Nemis favvoleksak i hennes närhet och sedan försökte jag så obemärkt som möjligt klä på mig vilket naturligtvis inte alls gick utan jag att ändå fick en förväntansfull vovve vid mina fötter när det var dags att gå.

Utan krussiduller gick jag hur som helst ut och stängde dörren, försökte ignorera det lilla ynk-gnyet jag hörde på andra sidan och skyndade så till affären (ok, jag sprang faktiskt, heh). Jag var nog inte ens borta i tio minuter.

Öppnar dörren och stålsätter mig för att hitta en nerkissad hallmatta och sönderbitna soffkuddar men hittar - ingenting. Får till och med ropa på Nemi för att hon ska komma och möta mig. När hon väl uppmärksammats på min ankomst blev hon dock lika översvallande glad som alltid.

Hönsmamma - moi?

Kroko-hunden

Jag brukar säga att en katt på rygg är vass i fem av sex ändar. En hund har bara en vass ände men den har desto större genomslagskraft. I alla fall Nemis vassa ände.

Nu är särskilt husse fenomenalt duktig på att trigga upp den lilla tösen så att hon till slut går i spinn (och sedan lämnas det tålamodsprövande arbetet till matte att lugna ner henne igen) men hon är rätt duktig på att hitta på hyss på egen tass också.

Igår snörde husse ihop en gammal skinnmössa så det såg ut som ett litet pälsbeklätt djur. Nemi blev alldeles vild av lycka, och när hon lyckas fånga den (och då ser det ut som om hon bär på en likstel ekorre i munnen) bär hon den till soffan eller "godishörnan" (ett hörn i vardagsrummet dit hon ofta tar saker hon fått för att få gnaga på dem i fred).

Promenaderna går nu mycket bättre. Nu börjar jag röra mig i lite nya kvarter med henne och det går också bra även om hon först försöker med sitt gamla "gny och sno in sig i mattes fötter i hopp om att bli upplyft" men det går snabbt över om jag ignorerar och går vidare. Dessutom finns det väldigt mycket att nosa på så snart är det läskiga glömt och hon ser bara nya marker.

Har märkt att hon gärna morrar och skäller på killar i mörka stora jackor med huvan uppdragen. Det råkar liksom vara precis så husse ser ut ibland när han leker "fånga tjuven"... och ett ursäktande "heh, hon tror att du leker" går inte riktigt hem hos ynglingarna om jag skulle förklara. *ähum* Jag funderar på att lära henne söka knark, det skulle vara intressant att släppa lös henne på exempelvis Roskildefestivalen efter det. Dock kanske inte så populärt hos festivaldeltagarna.

Och jag ska fan lära henne att skälla samt lämna en skithög vid förardörren till trottoarparkerade bilar. Jag blir så jävla trött på den enorma mängd bilister i den här stan som anser att trottoarerna är till för att parkera på så att inte övrig biltrafik skall hindras. Igår kväll var jag ute med Nemi på en av de lugnare bakgatorna i kvarteret och blir avprejad från trottoaren av en jävla taxi!!! Han kan inte ha undgått att se oss för vi hade strålkastarna rakt i ansiktet och han befann sig max fem meter bort. Envetet står han och brummar med motorn och menar att VI ska flytta oss från trottoaren (samtidigt kör han långsamt mot oss och upp på sagda trottoar). Jag hade till slut inget annan val än att gå ut i gatan med Nemi. Medan det pågick var jag så paff att jag inte reagerade, men när vi gick därifrån blev jag allt mer tvärilsk och var färdig att vända för att skälla ut honom efter noter, och Nemi hade gärna fått hjälpa till.

Nåväl.

Att sova utanför sängen går bra för det mesta, däremot hoppade Nemi upp och la sig i husses säng i morse efter att han gått upp. Där låg hon sedan utsträckt och sov, allt var fridens liljor och jag fick sovmorgon (själv märkte jag liksom inte vem det var som låg och snarkade brevid).

Under julhelgen kommer Nemi även att får träffa Balder, Grims son. Han är enorm. Lär bli ett intressant möte.

Nu har vi inte någon vidare kvalitetskamera, men det vete fåglarna om man hade kunnat ta bättre bilder på Nemi ens med en Hasselblad. Det är liksom svårt att få med det tänkta objektet när objektet i fråga inte står still...



...eller får upp ögonen för vad man gör...



...och måste rusa fram och kolla vad man pysslar med...



...ijentlijen...

Vilka stora tänder du har...

De två senaste nätterna har Nemi fått sova utanför sängen, ingen pardon. Det har gått... "bra". Åter igen lägger hon sig glatt till rätta i korgen när det är läggdags för "oss" (hon börjar trampa runt lite oroligt någon gång vid tio på kvällen, följer efter mig så fort jag går och sen lägger hon sig demonstrativt på mina fötter och sover. Hennes sätt att säga Sängdags - ja, för dig också) men när jag lägger mig i min egen säng istället för att dela korg med henne försöker hon hoppa upp i sängen. Efter ett par tillrättavisningar lägger hon sig dock i korgen igen och de första timmarna förflyter bra. Under natten vaknar man några gånger av att hon bökar runt i rummet för att slutligen krypa under sängen och sova vidare (Nemi kryper under sängen alltså, inte jag).

Från fyra-fem nån gång tycker hon att det är dags att gå upp, vilket väl hade varit ok om det inte vore för att man måste ha örnkoll på henne så att hon åtminstone bara kissar på tidningarna, ingen annanstans... jag gav upp halv sex och gick upp.

Det där med att uträtta sina behov på tidningarna vi lagt ut tycks vara för Nemi fullständigt obegripligt. Kanske håller hon på att läsa dom eller nåt, men söla ner dem vill hon inte. Eftersom det fortfarande är ett sådant trauma att gå ut tycks hon glömma bort att göra något där, så det mesta sker fortfarande inomhus. Ibland säger hon ifrån innan (eller börjar åtminstone sprnga runt i cirklar och gny, uppenbarligen letandes efter något) och då kan vi om det är bråttom (vilket det oftast är) släppa vi ut henne på balkongen där hon av någon anledning oftast går till golvbrunnen och kissar i. Disko.

Annars går alltså promenaderna bättre, jag har valt att gå en runda på de lugnare gatorna och då slutar hon gny eller pocka på att bli upplockad. Dock rusar hon in i varenda port vi passerar i ett fåfängt hopp att vi bor där så hon kommer hem någon gång. Igår utökades promenaden till Monteliusvägen, en snirklig och väldigt mysig stig uppe på Mariaberget längs Södermälarstrand.

Dock är det ett populärt hundpromenadstråk och igår mötte vi inte mindre än sex STORA hundar. De minsta var två väluppfostrade tolling retrivers, annars var det bara bjässar som dalmatiner, bull mastiff och cane corso och sedan någon mer som jag inte minns vad det var. Nemi viste inte vilket ben hon skulle stå på, ömsom stod hon bakom mig och skällde, eller framför mig och skällde eller också stod hon stum i skräckblandad fascination. Alla de vuxna hundarna var dock mest nyfikna och viftade på svansen. När vi väl kom hem la hon sig i mitt knä och somnade, helt utmattad.

...och Nemi blir blöt om både tassar och nos

Nemi har fått en egen korg. Den består egentligen av en gammal brödlåda som vi lagt en tjock filt över, de mer fancy korgarna kan vi ju titta på när hon behagar växa klart.

Jag har för tillfället placerat korgen brevid min säng, och medan jag gjorde i ordning den igår hoppade hon gärna ner i den och la sig till rätta. En gammal t-shirt jag använt några dagar lades ner hos henne och hon stoppade nosen under och såg ut att trivas.

Så länge jag befann mig i rummet vill säga.

Nå. Vid läggdags hoppade hon först ner i korgen, men när nu jag uppenbarligen inte tänkte dela hennes sovläger där i ville hon upp i min säng. När jag inte gjorde någon ansats att lyfta upp henne började hon gny och rusa runt sängen i sina försök att ta sig upp själv. Jag lockade tillbaka henne till korgen men den såg hon enbart som den trampolin hon behövde för att - om hon tog sats från dörren - kunna hoppa upp i sängen med med ett språng. Med en lättad suck la hon sig demonstrativt så mycket på mig som det bara gick.

Well, jag kommer nog på en plan så småningom.

Idag har Nemi badat igen, denna gång av en anledning. Under rundturen på gården i kväll gick hon med nosen i backen hela tiden, runt hela gården och svansen gick som en propeller. Mycket väta och mycket sandlådesand fanns det överallt, och ibland stannade hon till för att - likt alla andra barn - käka lite sand. Efter en stund blev hon så trött av allt sandätande att hon var tvungen att lägga sig ner i den blöta sanden. Ergo - bad vid hemkomsten.

Men bada är KUL. I med hund och en boll i badkaret och sist i med proppen. Häll på vatten. Först är hon bara koncentrerad på bollen, men när vattnet nått ett par centimeter går hennes uppmärksamhet över till det där blöta, plaskiga.. kuliga... Som en intvålad säl for hon runt i badkaret, ömsom försökandes att döda vattnet genom att hoppa på det, ömsom krafsa undan alltihop.

Så drog jag ur proppen... NOOOOOOOOO, nononononooooooo! Allt vatten försvinner, genom det där retsamma lilla hålet, måste bita tag och fånga innan det försvinner helt.

Det gick inte så bra.

Torkas efter bad är däremot INTE kul, och hon gnyr som om man utsatte henne för omänsklig tortyr (hon hålls ju FAST!).

Ikväll "tränade" jag och Nemi på "kom hit", eller snarare på att hon ska hålla uppmärksamheten runt mig när vi är ute. På kvällar och helger är inte dagiset öppet så då kan vi hålla oss på gården anser jag så här i början då allt är så läskigt i det stora "ute".

Beväpnad med små skinkbitar (hade inget bättre hemma för tillfället) lät jag Nemi leka runt medan jag satt stilla på en bänk. Första gången jag lockade på henne brydde hon sig inte ett vitten - det fanns något jätteintressant att nosa på vid ena sandlådan - så då gjorde jag henne uppmärksam på att jag släppte ner hennes boll vid mina fötter. Dock blir det lite svårt att använda boll som lockbete eftersom hon springer iväg med den och jag alltså måste gå och hämta den, så samtidigt som hon sprang mot mig för att hämta bollen bad jag henne sitta fint och så fick hon en skinkbit. Sedan tog jag bollen och rullade iväg den så hon for efter och fortsatte leka med den, men nästa gång jag lockade så kom hon omedelbart, så ivrig att hon inte hade det minsta tid att lystra till "sitt" först.

Fast matte är envis hon med så lite konster fick allt Nemi göra sig besvär med innan den åtråvärda godisbiten blev hennes.

På slutet hade jag hennes odelade uppmärksamhet så fort jag började prata, och jag behövde bara säga "kom" när jag rörde mig mot porten och hem.

Jag vägde Nemi igår. Hon är nu uppe i ungefär nio kilo om nu min våg visade en ok diff mellan min och vår gemensamma vikt. Jag är hur som helst böjd att tro på uppgiften för det både känns och syns på henne att hon växt.

Att döma av hennes gryende vaktinstinkter lär vi få en redig vakthund varefter hon växer upp. Hon skäller och morrar på allt okänt som dyker upp, inklusive mattes spegelbild i fönstret, och det är inga bjäff-skall hon ger upp utan ordentliga djupa vakt-skall så att säga. Hon både ser ut och låter större än hon är.

Står aldrig still

Jag jobbade igår vilket inte kändes direkt på. Sambo och dotter var hemma med Nemi och jag ville ju OCKSÅ vara hemma! Arbetsdagen var usel, och jag blev på dåligt humör, men när man kommer hem och möts av en galopperande Nemi som hoppar upp i ens famn så känns det bra igen. Vi låg en stund i soffan och gosade och sedan kunde jag se på världen lite ljusare.

Promenaderna är fortfarande traumatiska för det lilla livet, och hon trivs bäst med att springa runt på gården. Hissåkandet går dock galant numera.

Det går åt grisöron på löpande band. Bita bita bita, gnaga gnaga gnaga! Att gnaga är kul, dock biter hon inte på allt. Ännu. Har märkt att ju mer hemmastadd hon blir, desto fler saker prövar hon att bita i. Just nu är det väldigt mycket NEJ och AJAJ och ibland även ett stadigt kläm över nosen för att hon ska släppa.

Att leka med matte eller husse är kul för då får man ta ut svängarna lite och bita lite hårdare. Särskilt mattes hårsvans är en fantastisk bit-och-drag-leksak. Tycker Nemi alltså. Att leka med lillmatte är också kul för då får man leka ofta, dock är det lite svårt att komma ihåg i lekens hetta att man får nafsa lite mjukare.

Badkaret har blivit jetteintressant. Lillmatte "klagade" vid kvällsbadet igår för att Nemi hela tiden skulle dit och leka med vattnet. Till slut hade vi en hund som var nästan lika blöt som dottern...

Badhund

Ikväll har Nemi badat. Eller åtminstone fått bekanta sig med badkaret.

Med vattnet rinnande men ingen propp i sattes hon ner i badkaret. Lite otäckt var det och först ville hon upp, men när den nyfådda BOLLEN* slängts ner i badkaret var det plötsligt inga problem alls.

Lite senare prövade jag badkaret med henne igen, den här gången med propp i och rinnande vatten. Nu var det plötsligt jättekul och hon plaskade runt en himla massa. När jag tagit upp och torkat henne ville hon promt hoppa ner i badkaret igen...

*På en av våra promenader idag hittade vi en lagom stor boll, Nemi och jag. Den var himla kul. Så kul att bollekandet bör ransoneras för att inte få en allt för spattig hund... men det går utmärkt att använda boll som belöning istället för godis insåg jag raskt.

Die, die DIE!

Idag har en batalj på liv och död utspelats. Jag och Nemi har nämligen städat.

Eller rättare; jag försökte städa och Nemi jagade moppen. På de såphala golven halkade hon omkring i jakt på skurmoppen och när hon fick fatt i den bet hon tag och drog allt hon orkade. Den skulle ta mig fan DÖ!

Mina försök att strängt tillrättavisa var i princip verkningslösa efetrsom jag samtidigt skrattade så jag tjöt.

Nemi är MIN hund

Man hittar oftast Nemi PÅ fötterna...

Det framgår med all önskvärd tydlighet + extra allt on top. Vart jag än går galopperar hon efter, och skulle jag gå in på toa utan henne gnyr hon utanför och kissar på golvet i ren protest. Det spelar ingen roll att både husse och lill-matte är i rummet, är inte stor-matte där så kan man inte slappna av. När jag jobbar i köket ligger hon på mina fötter, sitter jag i soffan ligger hon antingen på golvet nedanför eller i soffan hos mig. Vid mitt skrivbord ligger hon under bordet eller - helst - inslingrad i stolens rullben. Ibland är jag dum och leker "gömma matte" - dvs kryper bakom något när Nemi ser på - och då gnyr hon högt och springer efter för att se vart jag tog vägen.

I morse gick husse upp tidigare och försökte locka ut henne från sovrummet, men eftersom jag fortfarande låg kvar stannade också Nemi kvar. När husse kom in nån timme senare för att väcka mig gav Nemi upp ett skall mot inbrottstjuven...

Nätterna går bra, inget gnäll alls. Däremot väcks man nån gång runt fyra av att hon oroligt trampar runt och då får man ta upp henne till tidningarna för att kissa (inte en chans att jag skulle hinna klä på mig och ta hissen fem våningar ner för att få ut henne på gården).

Efter det tycker Nemi att det där med att sova är jettetråkigt, det är dags att leka. Ju. Förslagsvis med mattes hår eller näsa. Slutligen somnar vi dock om allihop.

Att leka är kul, med alla familjemedlemmar. Igår var det så kul och spännande att leka med lill-matte att jag fick ransonera det, för Nemi blev till slut så exalterad att hon kissade och bajsade precis hela tiden och överallt. Annars börjar hon bli duktig på det där, och säger åtminstone ifrån att hon vill ut och sätta sig. Kissandet inomhus lär pågå ett tag till.

Och hon har lärt sig "sitt". Åtminstone inbillar jag mig det, fantastiskt vad man kan åstadkomma med en liten bit pannkaka. Och hissen är inte alls läskig längre utan hon rusar in i den och sätter sig fint medan vi åker upp eller ner. Hon är så duktig. Däremot var hon mycket missnöjd över dagisbarnen i morse. De var ju och lekte på hennes gård! Först stannade hon tvärt, synbarligen förvånad och missnöjd, följde motvilligt efter mig när jag lockade på henne men precis när vi skulle in i porten vände hon sig om och gav skall... heh, hum.

"Nej jag lovar, hon äter inte barn så länge hon är mätt."

Vid vattenhålet

Har studerat Nemis vattendrickarteknik. Den går ut på att en tass placeras I vattenskålen och sedan dricker man. När man så är klar använder man samma tass (eller möjligen en till) för att skvätta ut vattnet på golvet. Är man riktigt skicklig välter skålen och när jag försöker torka upp vattnet försöker Nemi dricka upp det från mig (Mitt! Ha!).

Och när matte försöker torka de blöta tassarna gnappas det hej vilt.

En odyssé runt två kvarter

Morgonens promenad gick över förväntan. Behöver fortfarande bära eller butta in Nemi i hissen, ja redan ut från lägenheten (hon står förväntansfullt och smågläfser vid dörren medan jag tar på halsbandet men när det sedan är dags backar hon in i lägenheten igen), men när väl färden i den läskiga lådan är klar skuttar hon ur hissen och ut på gården.

Gården är en lagom plats att utforska för lilla lantis-Nemi. Ingen trafik eller massa människor, men massor med nya dofter. Gårdagen ägnades mest åt att utforska gården (förutom en promenad till ett torg i närheten där jag satte mig på en bänk medan hon gnydde ängsligt under den innan hon slutligen vågade sig fram och nosa runt) och nu på morgonen prövade vi att gå lite längre. Hon gick nästan hela vägen själv och ville inte bli uppburen förrän på slutet (fast jag är en elak matte nu som endast bär henne över övergångsställen och liknande) OCH hon både kissade och bajsade UTOMHUS!

Det ni. Massor med beröm och sedan fortsatte hon upptäcksfärden så där farligt långt bort från hemmet (cirka 400 meter uppskattningsvis), skällde på en barnvagn, en fotgängare samt morrade åt en parkerad bil, gnydde upphetsat och ville fram och hälsa på två kråkor och en duva och försökte inte backa ur kopplet en endaste gång. Det var rent av så att hon skuttade in i hissen efteråt utan att tänka sig för.

Kul för små Nemivalpar:

Spring omkring med grisörat i munnen, släpp det framför dig och kryp sedan ihop för att ta sats och slutligen döda det. Oftast tätt följt av attacksovning.


Nu tar jag alla dina tassar!

Bita bakistrött husse i tårna när han ligger och sover.

Bit tag i mattes hästsvans (när matte sitter på golvet) och dra. Är kul ända tills matte morrar tillbaka så man blir skraj och sätter sig stilla och alldeles jättenära så att matte blir snäll igen.

Med en valp tätt tryckt mot min sida

Första natten har gått bra. När jag gick och la mig valde hon att lägga sig under min säng och där sov hon i ett par timmar utan gnäll. Jag vaknade till vid ett-tiden av att hon bynglade runt i rummet (bland annat för att kissa på vardagsrumsgolvet upptäckte husse när hans senare kom hem från krogen och trampade i det) och då valde jag att ta upp henne i sängen.

Jag vet, inga hundar i sängen, men en natt är ingen sänghund och har man just flyttat från mamma och syskon och dessutom upplevt en himla massa andra omvälvande saker under dagen får man lite special treatment de första dagarna. Arrangemanget innebar hur som helst att Nemi sov igenom resten av natten och inte gick upp förrän jag gick upp vid sju-halv åtta.

Naturligtvis hann vi inte ut fort nog utan hon satte sig på hallmattan och kissade.

Det blir nog bra med det där så småningom.

En hel natts sömn genererar dock en hel del uppdämd energi, så den närmsta timmen efter uppstigningen har jag haft en valp som sprungit i cirklar, och vi lekte både "nu tar jag dina tassar" och draglek innan hon kastade sig över sitt grisöra igen och började gnaga. Nu ligger hon dock under mitt skrivbord och sover.

Hon är söt som socker och jag kan inte prata om henne utan att pipa.

Den första dagen

Äntligen, äntligen, äntligen! Nemi har kommit hem!

Trött som stryk men med spänd förväntan gick jag upp tidigt imorse för att ta mig ut till Solna och möta upp svärfar som lovat skjutsa mig till Nemis uppfödare utanför Enköping. Jag hade inte kunnat sova särskilt mycket under natten...

Väl framme möttes vi i dörren av Nemi och hennes mamma och Nemis syskon kvar i köket. Nemi är en av de mindre valparna med sina 7 kilo, syskonen är bastanta minibjörnar som alla vräkte sig mot gallret så det bågnade och de stämde upp i en ihärdig gnäll- och gläfskör. Medan jag skrev på alla köpepapper tog Nemi en sista fight med morsan så gardinerna fladdrade, slutligen satte hon sig vid gallret och nafsade efter sina syskon.

Hemresan gick över förväntan. Jag placerade mig i baksätet med henne i knät och där satt hon sedan hela den timslånga resan. De första femton minutrarna bestod dock av väldigt mycket gnäll, inte bara åkte man från mamma och syskon, dessutom satt man i en bil för endast andra gången i sitt liv (första gången gissar jag gick till veterinären). Efterhand märker jag hur hon lugnas av min röst och till slut lägger hon sig till rätta och slumrar till. Nästan framme vaknar hon dock till och väljer att spy i mitt knä (som var täckt av en handduk tack och lov).

Fast man får inte vara så kinkig när det gäller slafs och sånt just nu. För det första får jag helt enkelt vänja mig vid att hon dreglar ner mina glasögon med sina intensiva pussar, och mina jackärmar är redan söliga av ännu mera Nemidregel. Efter två timmar hemma hade hon redan hunnit välta ut vattenskålen. Sen var det ju det där med att få henne rumsren.

Det kommer bli ett intressant arbete. Just idag har hon tyckt att tidningar på golvet är totalt ointressant. Det har hunnit hända fem olyckor inomhus. Endast EN gång har hon gjort i från sig utomhus och det var på den senaste promenaden. Jag tror dock att det är lite för spännande - och skrämmande - ännu i det där stora "ute", särskilt om man inte är van vid stadsmiljö. Gissar att idag är första gången hon alls gått på asfalt, t ex.

Eller i koppel. Senaste promenaden gick dock hyffsat, fast hon blir helst buren till en gräsplätt innan hon tycker att det är ok att gå själv. Innan dess snor hon sig kring fötterna på mig och tigger om att bli upplyft.

Att bära på dryga 7 kilo känns dock efter några hundra meter.

Nå, tillbaka till de första timmarna hemma. Efter en försiktig utforskning av det nya hemmet valde hon att lägga sig under köksbordet där vi satt och fikade. När hon vaknade var det dags för en första rastning som var jetteläskig. Hem igen och sova lite till i ren utmattning över äventyret. Stränga husse som sagt "inga hundar i soffan" lyfte upp henne just dit och där kurade hon in sig i ett hörn och somnade, och sedan satt vi som två nyblivna föräldrar och suckade hänfört över nytillskottet.

Mat. Visste inte att det var så arbetsamt att äta. Med viftande svans kom hon fram till matskålen, tog ett par tuggor och var sedan tvungen att sätta sig ner för att orka fortsätta äta. Ställer sig upp igen, går ifrån en sväng, kommer tillbaka och äter lite till, den här gången med försöket att ligga ner samtidigt. Detta resulterar i att hon välter ut vattenskålen. Igen.

Hon följer mig som en skugga (en väldigt närgången skugga som gärna kilar mellan fötterna på mig så jag snubblar) och ligger på ens fötter och sover om man står i köket och diskar eller lagar mat. Ett alldeles eget grisöra har inhandlats och det tycks vara väl spenderade 8 kronor. Än så länge gnager hon inte på något annat än det i alla fall.

I skirvande stundligger hon inkilad mellan min kontorsstols hjulben och sover, så jag törs inte röra mig en milimeter av rädsla för att råka klämma henne.

Och jag är mycket, mycket lycklig...

Today was a good day to die.

Grim den vänlige finns numer i hundhimlen och nu kan han åter springa obehindrat. Samt nosa på varenda fläck han vill utan att bli bortdragen, äta tills hans stupar, slicka på vad äckel han nu kan hitta.

Jag vet, det var dags nu. Vi har haft honom till låns i flera år redan, i jämthundsår räknat.

Jag hade tänkt skriva något nice här men jag orkar faktiskt inte riktigt just nu utan att få en klump i halsen. Således avslutar jag med en bild från i somras:



Jag tände ett ljus för honom ikväll och grät en skvätt.